leendet ut sig över hela hans ansikte, liksom när man kastar en tegelsten i en lerpöl, och så säger han:
»Jaa, massa Sid, en hund, å en lustig hund till på köpe'. Ha' ni lust gå me' å titta på'n?»
»Ja.»
Jag gav Tom en knuff och viskade:
»Va' tänker du på? Gå in där nu, då de' ä' alldeles ljust! Så va' inte planen.»
»Nej, de va' inte… men de' ä' de' nu.»
Så gingo vi då, men jag tyckte inte mycket om det. När vi kommo in, kunde vi till en början knappast se någonting, så mörkt var det där, men Jim var där, och han såg oss och ropade:
»Nej, va' sir jag? Huck! Å förbarme sig heller ä' de' inte massa Tom!»
Jag förstod, att det skulle gå så där… jag hade just väntat mig det. Och nu begrep då jag för min del rakt inte, vad vi skulle göra, och om jag hade vetat det, hade jag alls inte kunnat göra det, för i detsamma brister den där niggern ut och säger:
»Va' i all världen hör jag! Känner han er?»
Nu kunde vi se ganska bra. Tom såg stadigt och liksom förvånad på niggern och säger:
»Vem ä' de', som känner oss?»
»Den där förrymda niggern, vet jag.»
»Jag tror inte han gör de'. Men va' ä' de', som har satt de' i huve på dig?»
»Va' som har satt de' i huve på mig? Ropa' han kanske inte till alldeles nyss, som om han kände er?»
Tom låtsades bli på det högsta förvirrad och sade:
»De' va' då högst besynnerligt! Vem var de', som ropade? När ropade han? Vad ropade han?» Och så vänder han sig lugnt och allvarsamt till mig och säger.
»Hörde du, Tom, någon som ropade?»
Ja, det fanns naturligtvis inte mer än ett svar på den frågan, och så sade jag: