och då. Hans hatt låg på golvet — en gammal, svart slokhatt med kullen nerstukad som ett lock.
Jag stod och såg på honom, och han satt där och såg på mig med stolen en smula bakåtlutande. Jag satte från mig ljuset. Jag märkte, att fönstret var öppet, så han hade väl klivit in på taket från verandan. Han mönstrade mig från topp till tå. Om en stund sade han:
»Schangtila kläder — kan tänka. Du tycker väl, du ä' en riktig kaxe nu — eller hur?»
»Kanske och kanske inte», svarade jag.
»Åh, kom inte stickandes till mig me' nå'n av dina näsvisheter!» sade han. »De' va' tusan va' du blivit oppkäftig, medan jag ha' vari' borta, men jag ska' flytta ner dig en pinne, jag, innan jag släpper dig. Och du har blivit lärd också, säger dom — kan läsa och skriva. Du tycker, du ä' bättre än far din nu — gör du inte de' kanske? — för att han inte kan de'. Men jag ska' nog ta de' ur dig, jag. Vem ha' sagt dig, att du fick befatta dig me' så'na högfärdsgalenskaper, va'? — vem ha' sagt dig, att du fick de'?»
»Frun sa' mig de'.»
»Frun, sa' du? Och vem ha' sagt frun, att hon fick lägga näsan i blöt i en sak, som inte angår henne de' bittersta?»
»Ingen ha' sagt henne de'.»
»Nå, då ska' jag lära henne, jag, att blanda sig i de', som inte angår henne. Och så ä' du så god och slutar i skolan, och hör se'n! Jag ska' lära folk, jag, att uppfostra en pojke, så han tar sig miner mot sin egen far, och låssas vara bättre, än va' han är. Låt mig bara si dig en gång till gå och driva kring skolan, ska' du få si på annat. Mor di kunde inte läsa, å hon kunde inte skriva heller, medan hon levde. Ingen av hela släkten ha' kunnat de' medan dom levde. Jag kan de' inte, och här blåser du upp dig på de' här viset! Men jag ä'
