hade varit fångar, så hade det varit någonting helt annat, och ingen annan än en riktigt usel och dålig människa ville stjäla, om han inte var en fånge. Vi beslöto därför, att vi skulle stjäla allting, som vi kunde komma över. Och ändå gjorde han ett fasligt väsen, då jag några dagar senare stal en vattenmelon ur niggrernas lilla trädgårdstäppa och åt upp den; och han lät mig inte vara i fred, förrän jag hade gått och givit niggrerna en slant, men jag behövde inte tala om vad det var för. Tom sade, att vad han menade var, att vi kunde stjäla, allting, som vi behövde. Nåå, säger jag, jag behövde vattenmelonen. Men han svarade, att jag inte behövde den för att kunna rymma ut ur fängelset med den, och att det just var det, som gjorde skillnaden. Han sade, att om jag hade behöft den för att gömma en kniv i den och smuggla in den till Jim för att han skulle ha den att döda fångvaktaren med, så hade det varit alldeles rätt. Jag brydde mig inte om att svara något på det, fastän jag inte kunde begripa, att det var någon fördel för mig att föreställa en fånge, om jag måste sätta mig ner och bry min hjärna över en mängd sådana där hårfina skillnader var enda gång jag såg ett tillfälle att knycka en vattenmelon.
Nåväl, vi väntade, tänkte jag just säga, den där morgonen, tills var och en hade gått till sina sysslor och ingen enda människa syntes till på hela gården; då tog Tom och bar säcken in i skjulet, medan jag stod ett stycke ifrån och höll vakt. Om en stund kommer han ut igen, och vi gingo och satte oss på en vedstapel för att språka. Han säger:
»Nu ha vi allting i ordning, som de' ska' vara, utom verktygena, å de' ä' snart gjort.»
»Verktygena?» sade jag.
»Ja.»
»Va' ska' vi ha verktygena till?»
