»Nåja», säger han, »de' finns verkligen en ursäkt för, att man begagnar hackor och låtsas, att de' ä' bordsknivar i ett sådant här fall; om de' inte vore så, skulle jag inte gilla de' eller tillåta ett så'nt brott mot reglerna, för rätt ä' rätt å orätt ä' orätt, å man har inte rättighet att göra orätt, då man inte gör de' av okunnighet, utan har reda på sig. De' kunde gå för sig för dig att gräva ut Jim me' en hacka, utan att låtsas nå'nting annat, därför att du inte vet nå' bättre, men de' skulle inte gå för sig för mig därför att jag har bättre reda på mig. Ge mig en bordskniv!»
Han höll sin egen kniv i handen, men jag räckte honom ändå min. Han kastade ned den och sade:
»Ge mig en bordskniv!»
Jag visste inte riktigt, hur jag skulle göra… men hur det var, förstod jag, vad han menade. Jag rumsterade om bland de gamla verktygen och fick tag i en hacka och räckte honom den, och han tog den och började arbeta med den, men sade aldrig ett enda ord.
Så där kinkig och noggrann var han beständigt och full av principer.
Sedan fick jag tag i en skyffel, och så hackade vi och skyfflade växelvis, så att mullen rök omkring oss. Vi knogade på ungefär en halvtimme, för längre kunde vi inte hålla ut med det, men då hade vi också gjort en bra duktig grop. Då jag kom upp på vårt rum, tittade jag ut genom fönstret och fick se Tom, som ansträngde sig allt vad han kunde för att komma uppför åskledaren, men det gick icke för honom, då hans händer voro så fulla av blåsor. Till sist sade han:
»Det tjänar ingenting till, det går inte för mig. Hur tycker du jag bör göra? Kan du inte fundera ut någe sätt?»
»Jo, nog kan jag de', svarade jag, »men jag gissar, lt de' inte ä' efter reglerna. Gå uppför trappan och låtsa, att du har klättrat opp för åskledaren.»