inte den, som tillåter nå' så'nt — hör du de'? Nå, låt mig höra nu, huru du kan läsa!»
Jag tog en bok och började läsa någonting om George Washington och krigen. När jag hade läst ungefär en halv minut, gav han boken ett slag med sin hand, så att den flög tvärs över rummet. Så säger han:
»De' va' verkligen sant — du kan de', din satunge! Jag hade mina tvivel, när dom talade om de' för mig. Men nu säger jag dig, att du genast slutar me' tåcke där krimskrams. Jag tål de' inte. Jag ska' nog se upp med dig, min gunstig herre, och om jag får tag i dig i närheten av skolan, ska' jag garva skinnet på dig, jag, så du känner de'. Ett tu tre blir du väl religiös också. Jag har aldrig sett en så'n son.»
Han tog upp en liten blå och gul tavla, föreställande några kor och en gosse, och sade:
»Va ä' de' här?»
»De' ä' nå'nting dom ha givit mig, för att jag ha' lärt mig mina läxor bra.»
Han rev sönder tavlan och sade:
»Jag ska' ge dig nå'nting bättre — jag ska' ge dig ett kok stryk»
Han satt där och mumlade och grumsade en stund, och så sade han:
»Kan man tänka sig en så'n ärkesnobb! Säng, minsann, å sängkläder å en spegel å matta på golvet — å din egen far får sova tillsammans med svina i garveriet. Jag har aldrig sitt en så'n son. Men du kan ge dig den på, att jag ska' ta alla de här grannlåterna ur huve' på dig, innan jag släpper dig. Å de' ä' aldrig nå' slut på ditt högmod — man säger, att du ä' rik. Hä? Huru står det till me' de'?»
»Dom ljuger — så står de' till me' de'.»
»Akta dig bara och tänk på, huru du talar till mig. De ä' snart alldeles slut på mitt tålamod — så kom inte me' några dumheter. Jag ha' varit här i stan i två dar,
