erkände han, att vi förstodo allt sådant bättre än han, och han var belåten med allt och sade, att han skulle göra alldeles som Tom sade.
Jim hade fullt opp med majshalmspipor och tobak, så vi hade riktigt trevligt tillsammans en stund. Sedan kröpo vi ut genom hålet och gingo in och lade oss, och våra händer sågo ut, som om de hade blivit söndertuggade av ett rovdjur. Tom var alldeles ofantligt livad och glad. Han sade, att det här var det mest livade av allt, som han någonsin hade varit med om och det som mest frestade på huvudet också; och han sade, att om han bara vore kropp att begripa, huru han skulle bära sig åt, skulle vi kunna hålla på så här i hela vårt återstående liv och överlämna åt våra barn att befria Jim; för han trodde, att Jim skulle komma att tycka om det allt mer och mer, ju mer van han bleve vid det. På det viset, sade han, skulle man kunna hala ut med det ända till åttio år, och det skulle bli det bästa äventyr i hela världen. Och han sade, att det skulle göra oss alla, som hade haft vår hand med i det, till ryktbara män.
På morgonen gingo vi ut till vedbacken och höggo sönder mässingljusstaken i lämpligt stora bitar, och Tom stoppade bitarna och tennskeden i sin ficka. Därpå gingo vi till niggrernas kojor, och medan jag ledde bort Nats uppmärksamhet på någonting annat, stack Tom ett stycke av mässingljusstaken in i en pannkaka, som låg i Jims skål, och sedan följde vi med Nat för att se, huru det skulle gå, och det gick alldeles utmärkt; då Jim bet i mässingsbiten, höll han på att bita alla tänder ur munnen på sig, och det var då det allra bästa, man någonsin kunde tänka sig, det sade Tom själv. Jim låtsades aldrig om att det var någonting annat än en sten eller något sådant där, som det alltid brukar vara i mjöl, som ni vet. Men efter den betan bet han aldrig i någonting utan att han hade stuckit i det på en tre fyra ställen med gaffeln först.
