Och medan vi stodo därinne i halvskymningen, kommer det ett par hundar krypande fram under Jims säng, och det kom flera och flera, tills vi räknade elva, och det fanns knappast rum att dra andan där en gång. Vi hade ju glömt att skjuta igen dörren till skjulet! Niggern Nat bara skrek till en enda gång: »Häxor!» och ramlade omkull på golvet mitt ibland hundarna och började jämra sig och stöna, som om han höll på att dö. Tom sparkade genast opp dörren och kastade ut en bit av Jims mat, och hundarna gåvo sig av efter den, och inom två sekunder var han ute själv och tillbaka igen och stängde dörren, och jag förstod, att han hade varit och stängt den andra dörren också. Därpå började han ta i tu med niggern och godtalades med honom och klappade honom och frågade honom, om han trodde, att han hade sett någonting. Han reste sig opp och såg sig försiktigt omkring och sade:
»Ni tycker väl att jag inte 'är' klok, massa Sid, men om jag inte tror, att jag såg nästan en miljon hundar eller onda andar eller nå'nting annat, så må jag dö här på fläcken. De' ä' alldeles säkert att jag gjorde de'. Jag kände dom, massa Sid, jag kände dom, de' va' alldeles fullt över mig. Må den snåle ta dem! Jag bara önskar, att jag en enda gång finge en av dom där häxorna i mina klor — bara en enda gång — de' ä' allt vad jag ville. Men mest önskar jag ändå, att dom ville låta mig vara i fred — de' gör jag.»
Tom säger:
»Jag ska' säga dig, va' jag tror om'et. Va' ä' de' som gör, att dom kommer in här, just då den där förrymda niggern ska' äta frukost? Jo, de' ä' därför att dom ä' hungriga, just de' ä' de'. Ta å gör en häxpastej åt dom — just de' ska' du göra.»
»Ja, men, herrije, massa Sid, hur ska' jag kunna göra en häxpastej? Jag vet inte alls, hur man ska' bära
