och en hop stenar och saker i den andra, och han såg så frånvarande ut som de år som ha gått. Han gick och larvade omkring från det ena råtthålet till det andra, tills han hade varit till dem allesammans. Sedan stod han omkring fem minuter och plockade talgdroppet från ljuset och funderade. Så vänder han sig om mot trappan långsamt, som om han gick i sömnen, och säger:
»Om det gällde mitt liv, kan jag inte komma ihåg, när jag gjorde det. Jag skulle kunna visa henne nu, att det inte är mitt fel, om råttorna ha varit framme, men jag bryr mig inte om det — det får vara. Det skulle inte tjäna till något, är jag rädd.»
Och så gick han oppför trappan, mumlande hela vägen, och vi följde efter honom. Det var en riktigt snäll och rar gubbe, och han är det än.
Tom var mycket rådlös, huru vi skulle bära oss åt att få en sked, men vi måste ha en, sade han, och så gav han sig att fundera på saken. Då han hade funderat en stund, talade han om för mig, huru vi skulle göra. Vi gingo därför och slogo i närheten av korgen, som skedarna lågo i, tills vi sågo tant Sally komma, och då började Tom räkna skedarna och lade dem på ena sidan om korgen, men jag smusslade undan en av dem opp i rockärmen. Så säger Tom:
»Nej, men titta, tant! De, ä' ändå inte mer än nie skedar.»
Hon säger:
»Ut med er och lek och bråka inte med mig. Det måste jag väl ha reda på bättre… jag har räknat dom själv.»
»Ja, men jag har räknat dom två gånger, snälla tant, å jag kan inte få de' till mera än nie.»
Det syntes, som om hon alldeles höll på att förlora tålamodet, men naturligtvis kom hon dit för att räkna skedarna — det skulle vem som helst ha gjort.
»Gud förbarme sig heller, är det inte bara nie!» säger hon. »Vad i allan dagar… jag vånne både skadar och
