säng, drog kedjan av sängfoten och lindade den flera gånger omkring halsen på sig, och så kröpo vi ut genom vårt hål och gingo till det ställe, där kvarnstenen låg, och Jim och jag höggo tag i den och rullade i väg med den som en dans, och Tom övervakade vårt arbete. Jag har aldrig i mitt liv sett en pojke så styv som Tom i att kommendera andra. Han visste, hur man skulle göra allting.
Vårt hål var ganska stort, men det var inte nog stort för att släppa fram kvarnstenen, men Jim tog hackan och hade snart vidgat ut det tillräckligt.
Sedan ritade Tom ut med spiken allting, som skulle stå på kvarnstenen, och satte Jim till att hugga in det med spiken till mejsel och en järnbult, som vi hade funnit i skjulet, till hammare, och han tillsade honom att fortsätta med det, tills ljuset hade brunnit ut, och sedan fick han gå och lägga sig, men först skulle han gömma kvarnstenen under sin halmmadrass och ligga på den. Sedan hjälpte vi honom att sätta fast kedjan igen kring sängfoten och tänkte själva gå och lägga oss. Men i detsamma kom Tom att tänka på någonting och sade:
»Har du några spindlar här, Jim?»
»Nej, guvarelov, de' har jag inte, massa Tom.»
»Då ska' vi skaffa dig några.»
»Men, kära gullgossen, jag vill inte ha några. Jag ä' rädd för dom. Lika gärna ville jag ha skallerormar hår.»
Tom tog sig en funderare på ett par minuter, och så sade han:
»Det var en bra idé, å jag tror, att man har gjort de' förr också — man måste ha gjort de' förut. Ja, de' ä' en alldeles utmärkt bra idé. Var skall du kunna ha honom?»
»Vem, massa Tom?»
»En skallerorm, vet jag.»
»Gud förbarme sig, massa Tom, om en skallerorm
