skulle komma in här, skulle jag genast på fläcken ränna huvudet ut genom den här timmerväggen.»
»Men, Jim, efter nå'n tid skulle du inte vara rädd för honom — du kunde tämja honom.»
»Tämja honom?»
»Ja, de' ä' så lätt så. Alla djur ä' tacksamma för vänlighet och god behandling, å de' kan aldrig falla dom in att skada en människa, som ä' snäll mot dom. De' kan du läsa om i snart sagt va' bok som helst. Försök bara — de' ä' allt va' jag begär — försök bara i ett par tre da'r. O, om en liten tid har du fått honom så tam, att han älskar dig och ligger i sängen tillsammans me' dig å inte vill vara skild från dig en enda minut, å du kan ta å linda honom omkring halsen på dig och sticka hans huvud i-munnen på dig.»
»Nej, snälla, goa massa Tom, tala inte så där! Jag kan inte stå ut me' å höra de'. Han skulle låta mig sticka hans huvud i min mun av tacksamhet, säger ni! Nej, han kunde ge sig den på att han finge vänta, innan jag ba' honom om'et. Å jag vill inte ha honom hos mig i sängen heller.»
»Ä, var inte dum nu, Jim. En fånge måste ha något älsklingsdjur, å om aldrig nå'n har haft en skallerorm förut, kan du väl begripa, att de' ä' mer ära att vinna, om du blir den första, som försöker de', än om du hittar på vad som helst att rädda ditt liv på.»
»Men jag bryr mig inte om en så'n ära, massa Tom. Om ormen tar å biter av mig hakan, var ä' äran då? Nej, massa Tom, nå' så'nt vill jag inte befatta mig me'.»
»Äh, ditt dumhuvud! Kan du inte försöka åtminstone? Jag vill ju bara, att du ska' försöka — du behöver inte alls fortsätta me' de', om de' inte går bra.»
»Men om ormen hugger mig, medan jag håller på och försöker me' honom, ä' de' på en gång slut me' alla mina bekymmer. Jag gör gärna nästan vad som helst, som inte å' oförnuftigt, men om ni, massa Tom å Huck,
