»Men jag har ju fullt opp me' källvatten, massa Tom.»
Du får inte använda källvatten, utan du måste vattna henne me' dina tårar. De' ä' på de' sättet dom alltid gör.»
»Ja, men kan inte jag få vattna en så'n där kungsljus-blomma me' källvatten, fastän en annan har vattna' sin blomma me' tårar?»
»Nej, de' går inte an… du måste vattna henne me' tårar.»
»Men då kommer hon alldeles säkert att dö, massa Tom, för jag gråter aldrig nå'nsin.»
Nu var Tom i klämman. Men han funderade på saken, och så sade han, att det nog ginge för honom att gråta, om han gnede sig duktigt i ögonen med en lök. Han lovade honom att gå till negrernas hyddor och lägga en, så att ingen såge det, i Jims kaffemugg morgonen därpå. Jim sade, att han lika gärna ville ha tobak i kaffet, och han hade så mycket att anmärka däremot och mot allt arbete och besvär han skulle få med att sköta kungsljusplantan och spela mungiga för råttorna och kela med ormar och spindlar och andra sådana otäckingar, utom allt annat arbete han hade med att göra pennor och inskriptioner och dagböcker och allt möjligt, som gjorde det mera bråkigt och besvärligt och ansvarsfullt att vara en fånge än vad annat som helst, som han någonsin hade gjort, att Tom nästan alldeles förlorade tålamodet med honom, och sade, att han hade det allra utmärktaste tillfälle, som någonsin i världen någon fånge hade haft, att göra sig namnkunnig, och ända förstod han inte att uppskatta det, och att all möda vore nästan förspilld på honom. Då blev Jim ledsen och sade, att han aldrig mera skulle bära sig så illa åt, och därpå gingo Tom och jag in och lade oss.
