XXXIX.
På morgonen gingo vi in till staden och köpte en råttfälla av ståltråd och togo den med oss ned i källaren och öppnade det bästa råtthålet, och om en timme ungefär hade vi fångat femton de präktigaste råttor man någonsin kan tänka sig; och så togo vi fällan och ställde den på ett säkert ställe under tant Sallys säng. Men medan vi voro ute och letade efter spindlar, fann lille Thomas Franklin Benjamin Jefferson Elexander Phelps fällan och öppnade luckan på henne för att se efter, om råttorna skulle komma ut, och det gjorde de; och tant Sally kom in, och när vi kommo tillbaka, stod hon oppe på sängen och gallskrek, och råttorna gjorde allt vad de kunde, för att hon inte skulle ha tråkigt på en stund. Så tog hon och slog dammet ur kläderna på oss med en käpp, och vi fingo hålla på i två timmar till för att fånga femton eller sexton andra råttor bara för den där klåfingriga pojkvaskens skull, och de voro ändå inte av prima vara, då vi vid första varpet hade fått de bästa som funnos. Jag har aldrig sett en vackrare samling av råttor, än det där första varpet var.
Vi fingo ihop en massa de utmärktaste spindlar av flera olika slag och skalbaggar och grodor och larver och sådant där, och vi tänkte ta ett bålgetingbo också, men det gjorde vi inte, för familjen var hemma. Vi uppgåvo inte planen helt och hållet, utan stannade kvar hos dem så länge vi kunde, för vi tänkte, att vi kanske skulle kunna trötta ut dem eller att de skulle trötta ut oss, och det gjorde de. Men så kommo vi i sällskap med dem, och de gåvo oss en kyss både här och var, och så blev allt nästan gott och väl igen, men det var en smula kinkigt för oss att sätta oss. Och så gingo vi
