och sökte ormarna och fingo tag i ett par dussin snokor och lade dem i en säck och buro upp den på vårt rum, och då var det just tid att äta kväll, och ett riktigt gott dagsverke hade vi bakom oss. Om vi voro hungriga? Jo, det kan ni lita på.
När vi kommo tillbaka opp på vårt rum, fanns det inte en enda orm kvar där — vi hade inte bundit igen säcken riktigt, och de hade letat sig ut och kilat sin väg. Men det gjorde inte så mycket, då de ju ännu voro någonstädes i närheten, och vi tänkte, att vi nog skulle kunna få fatt på några av dem igen. Det var inte brist på ormar där, må ni tro. Man såg, huru de föllo ner då och då, än från taksparrarna och än från andra ställen, och vanligtvis hamnade de på ens tallrik eller bakpå halsen eller på något annat ställe, där man inte alls ville ha dem. Men de voro mycket vackra och strimmiga, och det fanns inte något ont i dem, om de också hade kommit en hel miljon, men det tänkte aldrig tant Sally på, utan hon avskydde allt vad ormar heter, av vad slag de än voro, och hon kunde inte med dem på något vis, huru man än försökte att ställa det. Och varenda gång någon av dem kom nerdansande på henne, så kastade hon ifrån sig vad det än var, som hon höll på med, och sprang på dörren. Jag har aldrig sett maken till kvinna. Och man kunde höra ända till Jericho, huru hon skrek. Man skulle inte ha kunnat förmå henne att ta i en av dem med en tång en gång. Och om hon vände sig och fann en orm i sängen, kastade hon sig ut ur sängen och gav till ett tjut, så man hade kunnat tro, att elden var lös. Hon väsnades så, att gamle herrn sade, att han nästan kunde önska, att aldrig några ormar hade blivit skapade. Och när varenda orm var borta ur huset, och man inte hade sett någon enda av dem på en hel vecka, var tant Sally ändå inte lugn, nej, hon hade inte lugnat sig på långt när. Om hon satt och tänkte på någonting och man rörde vid henne bak i
