pastej, och varenda gång en råtta bet Jim, steg han opp och skrev litet i sin dagbok, medan bläcket rann; pennorna voro färdiga, och inskriptionerna och allt det där var inristat på kvarnstenen; sängfoten var avsågad, och vi hade ätit opp sågspånen och fått alldeles ohyggliga magplågor av den. Vi trodde, att vi skulle dö alla tre, men det gjorde vi inte. Det var den mest svårsmälta sågspån jag någonsin råkat på, och detsamma sade Tom också. Men, som jag sade, så hade vi äntligen allting färdigt ändå, och vi voro riktigt duktigt uttröttade alla tre, och allra mest Jim. Gamle herrn hade skrivit ett par gånger till plantagen nedanför Orleans, att de skulle komma och hämta sin förrymde nigger, men hade inte fått något svar, därför att det inte fanns någon plantage med det namnet där. Nu beslöt han sig för att annonsera om Jim i S:t Louis- och New Orleans-tidningarna. När han nämnde S:t Louis-tidningarna, gick det en kall rysning genom mig, och jag insåg, att vi nu icke hade någon tid att förlora. Då sade Tom, att vi nu skulle ta ihop med de annenyma breven.
»Va' ä' de'?» frågade jag.
»Jo, de' ä' att man varskor fångvaktarna om, att nå'nting ä' i görningen. Ibland gör dom de' på ett sätt å ibland på ett annat. Men alltid ä' de' nå'n, som spionerar, å han underrättar guvernören på slottet. Då Ludvig den Sextonde tänkte rymma ur Tullerierna, va' de' en piga, som gjorde de”. De' ä' ett mycket' bra sätt, å så ä' de' me' de annenyma brevena också. Vi ska' begagna båda sättena. Å ibland brukar fångens moder byta kläder me' honom, å hon stannar kvar i fängelset, å han smyger sig ut i hennes kläder. Vi ska' göra de' me'.»
»Ja, men Tom, va' ska' de' tjäna till att varsko nå'n, att nå'nting ä' i görningen? Låt dom ta reda på de' själv, om dom kan — de' ä' dom, som ska' hålla vakt.»
»Ja, nog vet jag de' också, men man kan inte lita på
