dom, då jag tänker på, huru dom ha burit sig åt under hela den här tiden — dom ha ju låtit oss göra varenda smula, vet jag. Dom ä' så omisstänksamma å trånghuvade, att dom inte märker någonting alls. Å därför, om inte vi underrättar dom om de', kommer inte så mycke' som en katt en gång att försöka att hindra oss, å efter allt besvär å bråk vi ha haft me' den här rymningen, skulle de' bara bli strunt av alltihopa; de' skulle inte vara nå'nting me' den alls — inte nå'n stil i den.»
»Men vet du, Tom, va' mig angår, så ä' de' just de' sättet, som jag skulle tycka mest om.»
»Så dumt du kan prata!» säger han med en förtretad min.
»Ja, inte tänker jag beklaga mig. Gör som du vill, gärna för mig. Hur tänker du göra i fråga om pigan?»
»Du ska' vara pigan. Du ska' smyga dig in vid midnatt å knycka den där gula klänningen.»
»Ja, men Tom, då blir de' ju bara bråk i morgon, för flickan har kanske inte flera än den klänningen.»
»Det vet jag, men du kommer inte att behöva den mera än en kvart, medan du bär de' annenyma brevet och skjuter in de' under främre förstu'dörren.»
»Nå, så kör för de', då. Men nog skulle jag väl kunna bära de' lika bra, om jag vore klädd i mina egna kläder.»
»Men du skulle inte vara lik en piga då — skulle du de', kanske?»
»Nej, men de' finns ju ingen, som kan si, vem jag är lik.»
»Nå, va' gör de' till saken? Va' vi ha att tänka på, de' ä' att vi ska' göra vår plikt å inte bekymra oss om nå'n ser oss eller inte. Har du då inte alls nå' principer?»
»Låt gå då — jag ska' inte säga nå'nting — jag ska' vara pigan. Vem ska' vara Jims mamma?»
