»De' ska' jag vara. Jag ska' knycka en klänning av tant Sally.»
»Då måste du stanna kvar i huset, när Jim å jag ge oss i väg.»
»Sällan. Jag ska' stoppa Jims kläder fulla me' halm å lägga dom på sängen, så får dom föreställa hans moder i förklädnad, å Jim får ta negerkvinnans klänning av mig, å vi rymmer tillsammans alla tre. Då en fin å förnäm fånge rymmer, säger man, att han flyktat. De' kallas till exempel alltid så, när en kung rymmer. Å på samma sätt ä' de' me' en konungs son — å de' gör inte nå' till saken, om han ä' en naturlig eller en onaturlig son.»
Tom skrev nu det annenyma brevet, och jag knyckte den gula klänningen den natten och satte den på mig och stack in brevet under dörren på framsidan av huset, som Tom hade sagt mig, att jag skulle göra. Brevet lydde så här:
En okänd vän
Natten därpå satte vi opp en tavla, som Tom hade ritat, och som föreställde en dödskalle med två korslagda benknotor, på förstugudörren, och nästa natt en annan tavla, föreställande en likkista, på bakdörren. Jag har aldrig i mitt liv sett en familj i en sådan ängslan. De hade inte kunnat vara mera skrämda, om huset hade varit fullt av spöken, som hade legat och lurat på dem bakom allting och under sängarna och svävat omkring i luften. Om de smällde i en dörr, hoppade tant Sally upp och skrek: »Hu!» Om någonting föll ned på golvet, hoppade hon opp och skrek: »Hu!» Om man råkade röra vid henne oförvarandes, gjorde hon på samma sätt; hon tordes inte sitta stilla en längre stund med