ansiktet vänt åt samma håll, då hon oupphörligt fruktade för, att det var någonting bakom henne — och därför snurrade hon oupphörligt omkring helt plötsligt och skrek: »Hu!», men innan hon hade snott sig ett två tredjedels varv, snurrade hon tillbaka igen och sade detsamma igen. Och hon var rädd för att gå och lägga sig, men hon vågade icke sitta uppe. Det gick således alldeles utmärkt bra för oss, menade Tom; han sade, att han aldrig hade sett någonting, som gått så efter uträkning, och därav, sade han, kunde man se, att det var riktigt gjort.
Och nu skulle minan springa, sade han. Morgonen därpå i dagbräckningen hade vi ett nytt brev färdigt, men vi voro rådvilla, huru vi skulle göra med det, då vi hade hört dem säga, när vi åto kväll, att de skulle låta en nigger sitta och vakta vid vardera dörren hela natten. Tom klättrade utför åskledaren för att spionera, och niggern vid dörren åt bakgården satt och sov, och Tom stack fast brevet bak i halsen på honom och kom tillbaka. Det brevet lydde så här:
Förråd mig inte, för jag önskar vara er vän. Ett band av de oförvägnaste mördare från indian-territoriet tänker i natt stjäla eran förrymda nigger å dom ha försökt å skrämma er, så ni ska' stanna inne i huset, å inte hindra dom. Jag tillhör bandet, men jag har en smula relijon i mig och vill slippa ifrån dom å föra ett hederligt liv igen å jag vill nu förråda för er deras jävelska plan. Dom tänker smyga sig hit norrifrån utefter stakete' presis vid midnatt me' en falsk nyckel å gå in i niggerns køja å ta ut'en. Jag ska' stå ett stycke ifrån å blåsa i en trumpet, om jag sir nâ'n fara, men jag tänker inte göra de', utan jag tänker bräka som ett får, så snart dom ha kommit in i huse', å inte blåsa
