oroliga nu, att några av dem ville genast ge sig i väg och lägga sig i bakhåll för banditerna och sade, att klockan fattades bara några minuter i tolv, och andra försökte förmå dem att lugna sig och vänta, tills de hörde signalen — ett fårs bräkande; och tant ansatte mig med sina frågor, så att jag darrade i hela kroppen och var nära att falla ned från stolen, så rädd var jag; och det blev allt varmare och varmare i rummet, och smöret började smälta och rinna utför halsen och bakom öronen på mig. Och då om en stund en av dem sade: »Jag röstar för, att vi nu genast på fläcken ger oss i väg in till niggern å hugger dom där, när de komma dit», höll jag på att få dåndimpen; och en liten rännil av smör kom framsipprande utför min panna, och tant Sally såg det, och hon blev så blek som ett lärft och sade:
»För Guds skull — vad går det åt gossen! Han har fått hjärnfeber, så säkert som att jag sitter här, och nu är det hjärnan, som sipprar ut på honom.»
Och varenda en kommer springande fram till mig för att få se, och hon rycker av mig min hatt och brödstycket faller ned och vad som var kvar av smöret, och hon slog armarna omkring mig och kramade mig och sade:
»O, huru du skrämde mig! Och huru glad och tacksam jag är, för att det inte är någonting värre, för nu regnar det inte, utan det rent av haglar olycka ned över oss, och när jag såg den där strimman, trodde jag, att det var slut med dig, för jag visste av färgen och allt, att det var alldeles likt din hjärna, om… Men, käre gosse, varför sade du mig inte, att det var det, som du hade varit där nere för; jag skulle ju inte ha brytt mig om det det bittersta. Och gå nu genast och lägg dig och låt mig slippa se dig förr än i morgon bitti.»
Jag var uppför trappan på en sekund och utför åskledaren på den nästa och kilade i väg i mörkret till skjulet. Jag kunde knappast få fram ett enda ord, så ängslig var jag, men jag talade om för Tom så fort jag
