var, och vi smögo oss ut och gingo krokiga och vågade knappast dra andan, och vi gjorde inte det allra ringaste buller, utan smögo oss ljudlöst framåt mot staketet, gående i rad efter varandra som indianer på krigsstråt och kommo fram till staketet, och Jim och jag klättrade över det, men Toms byxor fastnade i en sticka på översta stången, och i detsamma hör han steg närma sig, varför han måste skynda sig att rycka sig lös, och då bröts stickan av, vilket naturligtvis hördes ett bra stycke omkring. Och när han hunnit opp oss och vi började springa, är det någon som ropar:
»Vem där? Svara, eller skjuter jag!»
Men vi svarade inte, utan satte fötterna i gång och gnodde i våg av alla krafter. Vi hörde, huru man kom rusande efter oss, och så small det: Pang! Pang! Pang! och kulorna veno runt omkring öronen på oss! Vi hörde, huru de ropade:
»Här äro de! De ge sig av neråt floden! Alla man efter dem! Släpp hundarna!»
Här kommo de nu i full fart. Vi hörde dem, därför att de hade stövlar på fötterna och skreko, men vi hade inga stövlar och skreko inte. Vi befunno oss på gångstigen, som ledde ned till kvarnen, och när de kommo alldeles inpå oss, veko vi av in i buskarna och läto dem springa förbi oss, och sedan följde vi tätt efter i deras spår. De hade haft alla hundarna instängda, för att de icke skulle skrämma bort rövarna, men vid det här laget hade någon släppt lös dem, och nu kommo de, förande ett väsen, som om det varit en miljon hundar; men det var våra hundar, och därför stannade vi och stodo stilla, tills de hunno opp oss, och när de funno, att det inte var någon annan än vi och att de inte hade något nöje att vänta av oss, sade de bara: »God dag!» och »Adjö!» och rusade vidare framåt åt det håll, varifrån man hörde rop och larm, och då släppte vi på ångan igen och kilade i väg efter dem, tills vi hade kommit
