»Åh, doktorn behöver inte vara rädd, för han har oss alla tre mycke' bra.»
»Vilka tre?»
»Jo, mig å Sid å-å-å bössorna, de' va' dom jag menade.»
»Hm!» säger han.
Men han satte foten på relingen och skakade på kanoten, och så skakade han på huvudet och sade, att han skulle se sig om efter en, som var större. Men de voro alla låsta, och så tog han min kanot och sade, att jag finge vänta, tills han kom tillbaka, eller kunde jag om jag ville fortsätta med min jakt eller också, och det vore kanske det bästa, gå hem och förbereda dem på överraskningen. Men jag svarade, att det hade jag ingen lust till, och så talade jag om för honom, huru han skulle finna flotten, och så gav han sig i väg.
Om en liten stund föll mig en tanke in. Jag säger så här till mig själv: Antag att han inte kan få benet i ordning, innan en katt hinner blinka, som ordspråket säger; antag att han behöver tre eller fyra dar till det — vad ska' vi göra då? Ligga kvar där, tills han släpper ut katten ur säcken? Nej, min gubbe, jag vet, vad jag ska' göra. Jag ska' vänta här, och om han säger, när han kommer tillbaka hit, att han måste fara dit en gång till, så ska' jag dit också, om jag också ska' simma hela vägen, och så tar vi och binder honom och behåller honom kvar hos oss och ger oss i väg utför floden, och när Tom inte behöver honom längre, betalar vi honom vad det är värt eller allt vad vi äger och har och sätter honom i land.
Sedan kröp jag in i en brädstapel för att få mig en stunds sömn; och när jag vaknade, stod solen nästan rätt över huvudet på mig! Jag skyndade mig genast till doktorns hus, men där sade de mig, att han hade farit bort på natten; de visste inte riktigt huru mycket klockan var, då han for, och han hade inte kommit tillbaka
