än. Det här ser mycket illa ut för Tom, det, tänker jag för mig själv, och nu är det jag, som ger mig ut till ön och det genast på rappet. Jag kilade genast i väg, och när jag vänder omkring hörnet på huset, var det nära att jag hade rännt med huvudet mot enkel Silas' mage!
»Vad nu då? Tom!» säger han. »Varen hur du hållit hus hela tiden, din lymmel?»
»Jag har inte varit nå'nstans», säger jag, »utan har bara varit ute och sökte efter den där förrymde niggern — jag å Sid.»
»Varest ha ni då varit allt?» frågar han. »Er tant har varit mycket orolig för er.»
»De' hade hon då inte alls behövt vara», svarar jag, »för me' oss har de' inte varit nå'n fara. Vi följde efter karlarna och hundarna, men dom sprang ifrån oss, å vi tappa' bort dom. Men vi tyckte att vi hörde dom ute på floden, så att vi skaffade oss en kanot å rodde ut efter dom å kom över till andra sidan, men fann inte ett spår av dom. Sedan rodde vi oss opp efter stranden, tills vi blev trötta, å så bundo vi fast kanoten å lade oss å somnade, å vi vakna' inte förrän omkring för en timme se'n, å sedan paddla' vi över till den här sidan för att få höra, huru de' hade gått, å Sid ha' gått till postkontoret för att höra efter, om dom vet nå'nting där, å jag slår omkring här för att försöka skaffa oss nå'n mat, å sedan tänker vi gå hem.»
Vi följdes nu åt till postkontoret för att ta reda på »Sid», men det var alldeles som jag hade väntat: han var inte där. Gamla herrn fick ut brev på postkontoret och vi väntade en liten stund till, men ingen Sid kom. Då sade gamla herrn att vi skulle fara hem — Sid fick komma efter till fots eller i kanoten, då han blev nöjd på att ströva omkring — men vi skulle åka. Jag kunde inte förmå honom att låta mig stanna kvar och vänta på Sid, han sade, att det inte tjänade något till, utan nu
