VI.
Nåväl, det dröjde inte länge, innan gubben var på benen och i rörelse igen, och då stämde han domaren Thatcher inför rätta för att få honom att lämna ifrån sig de där pengarna, och så kom han över mig också, för att jag inte hade slutat i skolan. Han fick tag i mig ett par gånger och genompryglade mig, men jag gick i skolan ändå, jag, och höll mig undan för honom eller sprang ifrån honom för det mesta. Förut hade jag inte haft mycket stor lust för att gå i skolan, men nu tycke jag jag ville gå där för att trotsa gubben.
Rättegången var en långsam affär; det syntes som om man aldrig tänkte ta itu med saken. Jag lånade därför då och då av domaren två à tre dollars, som jag lämnade gubben för att slippa ifrån en avbasning. Var gång han fick penningar, söp han sig full, och var gång han blev full, levde han rövare runt om i den lilla staden, och var gång han levde rövare, kom han i kurran. Han var riktigt nöjd och belåten med alltihopa — ett sådant liv var just i hans stil.
Han stod och hängde allt för mycket omkring fru Douglas gård, varför hon till sist sade honom, att om han inte slutade opp med sina visiter, skulle hon vidta lämpliga åtgärder. Ni kan tro, att han blev något till ursinning. Han sade, att han skulle visa, vem som var Huck Finns far. Och så låg han på lur efter mig en dag på våren och fick tag i mig och rodde mig omkring tre mil uppför floden i en båt och for över till Illinois-stranden, som var tätt skogbeväxt, och där fanns icke några andra byggningar än ett gammalt blockhus
