Men jag fick inte henne och Tom ur mina tankar och sov därför oroligt. Och två gånger klättrade jag utför åskledaren på natten och smög mig till framsidan av huset och såg henne sitta där bredvid ljuset, som hon hade ställt i fönstret, och hennes ögon voro riktade mot vägen, och det var tårar i dem. Och jag önskade, att jag hade kunnat göra någonting för henne, men jag kunde ingenting annat än svära på, att jag aldrig skulle göra någonting mer, som skulle bereda henne sorg. Och tredje gången vaknade jag i daggryningen och klättrade ner, och hon satt där än, och ljuset var nästan utbrunnet, och hennes gamla, gråa huvud vilade mot handen, och hon sov.
XLII.
Gamle herrn var upp till staden igen före frukosten, men fann icke något spår efter Tom, och vid bordet sutto båda fördjupade i tankar och sade icke ett ord, och deras kaffe blev kallt, och de åto ingenting. Om en stund säger gamle herrn:
»Gav jag dig brevet?»
»Vilket brev?»
»Det som jag fick i går på postkontoret?»
»Nej, inte har jag fått något brev.»
»Då måtte jag ha glömt det.»
Han grävde i sina fickor, och sedan gick han för att se efter, om han hade lagt det någonstans och fick tag i det och lämnade henne det.
»O, det är från S:t Petersburg — från syster Polly», säger hon.
Jag fick genast klart för mig, att en ny promenad skulle göra mig gott, men jag kunde inte röra mig från stället. Men innan hon hann öppna brevet, släppte hon det ur händerna och sprang — för hon fick se
