han var blek nu och inte så där feberröd, som när de kommo med honom. Jag satte mig därför ned och väntade, tills han skulle vakna.
Om en halvtimme ungefär kommer tant Sally smygande in och där satt jag — i klämman igen! Hon vinkade åt mig, att jag skulle vara tyst, och satte sig ned bredvid mig och började viska, och sade, att vi kunde alla vara glada nu, emedan alla symptomerna voro goda, och han hade sovit så här en bra lång stund och hade hela tiden fått ett allt kryare och fridfullare utseende, och hon kunde hålla tio mot, ett, att han skulle vara vid full sans, när han vaknade.
Så sutto vi där och vaktade, och om en stund börjar han röra på sig en smula och öppnar ögonen alldeles naturligt och ser sig omkring och säger:
»Va' nu då? Ä' jag hemma? Hur har de' gått till? Var ä' flotten?»
»De' ä' bra me' den», säger jag.
»Å Jim?»
»Me' honom också», säger jag, men jag kunde inte få fram det i min vanliga frimodiga ton. Men han märkte det inte, utan säger:
»Bravo! Utmärkt! Då ä' allting bra! Har du talt om de' för tant?»
Jag tänkte svara »ja», men hon förekom mig och sade:
»Vad då, Sid?»
»Om de' sätt, vi ha gjort allt de' här på.»
»Vilket allt de' här?»
»Alltihopa, vet jag. De' finns ju bara ett: huru vi befriade den förrymda niggern — jag å Tom.»
»Herre du store! Befriade den förrym… Vad i alla dagar talar gossen om? O, jag förstår — han har mist sansen igen.»
»Nej! jag har inte mist sansen — jag vet allting, som jag talar om. De' va' vi, som befriade honom — jag å
