Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/38

Den här sidan har korrekturlästs
34
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

på ett ställe, varest skogen stod så tät, att man inte kunde finna huset, om man inte visse, varest det låg.

Han behöll mig kvar hos sig hela tiden, och jag hade aldrig tillfälle att rymma. Vi bodde i den där gamla kojan, och han stängde alltid dörren och lade nyckeln under huvudet om nätterna. Han hade en bössa, som han hade stulit, tänker jag, och vi fiskade och jagade, och det var det vi levde av. Litet emellan stängde han in mig och for tre mil utför floden till boden och ångfärjan och bytte fisk och vilt mot whisky, och tog den med sig hem och söp sig full och hade en glad stund och klådde mig.

Till slut fick frun reda på, varest jag fanns och skickade dit en karl för att söka få tag i mig, men gubben jagade bort honom med bössan, och det dröjde inte så länge, innan jag började bli van vid att vara där jag var och trivdes där och tyckte om allting utom karbasen.

Det var så ledigt och trevligt att leva så där fritt hela dagen, röka och fiska och inte behöva bråka med böcker och läsning. Det gick två månader eller något mer och mina kläder voro bara smuts och trasor, och jag kunde inte begripa, huru jag någonsin hade kunnat trivas hos frun, där jag måste tvätta mig och äta på en tallrik och kamma mig och gå till sängs och stiga opp på klockslaget och ständigt sitta och hänga med näsan över en bok och så ha fröken Watson, som hackade på mig hela tiden. Jag hade inte alls lust att komma tillbaka dit. Jag hade slutat att svära, därför att frun inte tyckte om det, men nu började jag igen, då gubben inte hade något emot det. Allt som allt så var det riktigt trevligt där borta i skogen.

Men efter hand blev gubben för mycket kvick att gripa till påken, och det kunde jag inte stå ut med. Jag var randad över hela kroppen. Han var borta så mycket också, och då stängde han alltid in mig. En gång