Jag hade lust att föreslå henne att slå vad om två dollars om att hon inte hade det, men jag tänkte att det kanske var lika så gott att inte göra det, och därför sade jag ingenting.
XLIII.
Det första jag gjorde, när jag lyckades få ett samtal mellan fyra ögon med Tom, var att jag frågade honom, vad han hade tänkt, då vi höllo på att arbeta på rymningen — vilka planer han hade han om rynmingen hade gått efter uträkning och om han hade lyckats göra en neger fri, som var fri redan förut. Och han svarade, att vad han hade funderat på ända från början, om vi hade fått ut Jim, det var att vi skulle fara utför floden med honom på flotten ända till flodens mynning och ha rysligt mycket äventyr och sedan tala om för honom, att han var fri, och fara som herrar tillbaka hem med honom på en ångbåt och betala honom för den tid han hade förlorat, och skriva hem på förhand och kalla tillsammans alla niggrerna i hela trakten runt omkring och låta dem följa honom högtidligt in i staden med ett fackeltåg och en musikkår i spetsen, och då skulle han bli en hjälte och vi med. Men för min del tyckte jag, att det var bäst som det var.
Vi sågo till, att Jim genast blev befriad från sina bojor, och när tant Polly och onkel Silas och tant Sally fingo höra, huru han hade hjälpt doktorn att sköta Tom, gjorde de mycken affär av honom och rustade ut honom med kläder, så att han blev riktigt fin, och gåvo honom vad som helst han ville ha till mat, och han hade ingenting att göra utan kunde roa sig så mycket han ville.
Och vi togo honom med oss opp på sjukrummet och hade ett viktigt samtal med varandra. Och Tom gav Jim fyrtio dollars för att han så tåligt hade varit fånge