åt oss och gjort allting så bra, och Jim var så glad, att han visste knappast till sig, och utbrast:
»Där sir han nu, Huck! Va' va' de' jag sa'n? — va, sa' ja'n där oppe på Jackson-ön? Jag sa'n, att jag hade ett hårigt bröst å va' de tecknet betydde; å jag sa'n, att jag hade varit rik en gång å skulle komma att bli rik igen, å så geck de å — här har jag de' nu! Å kom nu inte å säg, att inte tecken ä' tecken, kom ihåg att jag säger er de'. Å jag visste lika bra, att jag skulle komma att bli rik igen, som att jag står här i detta ögonblick.»
Och Tom han pratade och pratade och pratade, och så sade han:
»Kom, gubbar, så smyger vi oss härifrån alla tre endera natten å skaffar oss en utrustning å ger oss ut på äventyr bland indianerna borta i Territoriet på ett par veckor eller så.»
Och jag svarade:
»De' ä' utmärkt! De' ä' jag me' om, men jag har inga pengar att köpa utrustningen för, å jag gissar jag kan inte få några hemifrån heller, för de' ä' troligt att farsgubben har varit där för länge se'n å tagit ut alltihopa hos domaren Thatcher å supit opp'et.»
»Nej, de' har han inte», säger Tom; »de' ä' kvar alltihopa än — över sex tusen dollars. Å far din har aldrig synts till nå' — åtminstone inte tills jag for hemifrån.»
Så säger Jim i en nästan högtidlig ton:
»Han kommer aldrig tillbaka mera, Huck!»
»Varför de', Jim?» frågade jag.
»De' gör de'samma varför, Huck — men han kommer aldrig tillbaka mera.»
Men jag släppte honom inte, och så säger han till slut:
»Kommer ni inte ihåg de, där huse', som kom å flöt utför floden, å de' va' en karl i de', som låg övertäckt
