stängde han in mig och var borta i tre dagar. Det var förfärligt långsamt. Jag tänkte, att han hade drunknat och jag aldrig mer skulle komma ut därifrån. Jag var rädd. Jag beslöt att försöka hitta på något sätt att kunna komma därifrån. Jag hade många gånger försökt att komma ut ur blockhuset, men hade inte kunnat hitta på något sätt. Där fanns inte något fönster nog stort, att en hund hade kunnat krypa genom det en gång, och inte kunde jag komma ut genom skorstenen, för den var för trång. Dörren bestod av tjocka, fasta ekbakar. Gubben aktade sig väl för att inte lämna en kniv eller något sådant där i kojan, när han gick bort; jag tror jag letade igenom henne sina hundra gånger, ja, jag höll på med det nästan hela tiden, för det var mest det enda sättet för mig att använda tiden. Men den här gången fann jag någonting till sist: jag fann en gammal rostig vedsåg utan handtag; den var inlagd mellan översta stocken i väggen och understa taksparren. Jag smorde den och gick till arbetet.
Ett gammalt hästtäcke var fastspikat över stockarna i bortre ändan av kojan bakom bordet för att förhindra vinden att tränga sig in mellan springorna och blåsa ut ljuset. Jag kröp under bordet och lyfte upp täcket och gav mig i färd med att såga ut i den tjocka bottenstocken ett hål nog stort, att jag skulle kunna krypa igenom det. Det var inte lite arbete med det, ska' ni tro, men jag hade det nästan färdigt, då jag hörde gubbens bössa ute i skogen. Jag skaffade undan alla märken efter mitt arbete och fällde ned täcket och gömde sågen, och strax därefter kom gubben in.
Han var inte alls vid något gott humör — så han var sig alldeles lik som vanligt. Han sade, att han hade varit nere i staden och att allting gick på tok där. Hans advokat sade, att han trodde, att han skulle vinna processen och få ut penningarna, om bara målet någonsin komme före, men det fanns så många sätt att få det
