jag skulle rymma. Jag beslöt, att inte stanna någon tid på samma ställe, utan raska på mitt genom landet och för det mesta gå om nätterna och jaga och fiska för att livnära mig och så ge mig av så långt bort, att varken frun eller gubben någonsin mer skulle få tag i mig. Det var min avsikt att såga mig ut den natten, om gubben bleve nog full, som jag nog tänkte han skulle bli. Jag satt så fördjupad i mina tankar, att jag inte märkte, huru länge jag stannade ute, förr än gubben ropade och frågade, om jag hade somnat eller om jag hade drunknat.
Jag bar upp alla sakerna till blockhuset, och när det var gjort, var det nästan mörkt. Medan jag lagade till kvällen, tog sig gubben en dram eller två och blev en smula livad och började banna och svära igen. Han hade varit full borta i staden och legat i en rännsten hela natten, så han såg härlig ut, må ni tro. Man skulle ha kunnat tro, att han var Adam själv, för han såg ut, som om han hade varit bara av jord. Alltid när spriten började göra verkan på honom, började han för det mesta att fara ut mot regeringen. Den här gången sade han:
»Kan man kalla de' här för en regering? Titta på den, får ni se, va' han duger till. Gör ihop lagar, som tar ifrån en människa hans son — hans egen son, för vilkens uppfostran han ensam har haft allt besvär å all oro å alla omkostnader. Å så just som den mannen har fått sin son uppfostrad till allt å då pojken kan börja arbeta å göra nå'nting för far sin, så han kan få vila sig, då kommer lagen å hugger klorna i honom. Å de' kallar dom för regering! 'Å de' ä' ändå inte allt. Lagen håller den där gamle lagvrängaren Thatcher under armarna å hjälper honom att undanhålla mig mina pengar. Så här gör lagen: den tar en man, som ä' värd sina sex tusen dollars å mer än de' å kastar in honom i en sån här gammal usel stughåla å låter honom gå klädd i
