hans bästa dagar, och han sade, att han gick över honom också, men jag tror ändå, att det var en smula skryt av honom.
Sedan vi ätit, tog guben kruset och sade, att han hade nog whisky där för två rus och en dille. Han brukade alltid säga så. Jag gissade, att han skulle bli blixtfull på omkring en timme, och då skulle jag stjäla nyckeln eller såga mig ut, ett av de tu. Han drack och drack och raglade omkull ned på sin bädd om en stund, men jag hade ingen tur. Han somnade väl, men sov inte lugnt, utan var orolig. Han pustade och stönade och låg och mumlade om ett och annat en lång stund. Till slut blev jag sömnig, att ing inte kunde hålla ögonen öppna, så mycket jag än bjöd till, och förr än jag visste ordet av, hade jag somnat, och ljuset stod och brann.
Jag vet inte, huru länge jag hade sovit, men plötsligt väcktes jag av av ett förskräckligt skrik och rusade opp genast. Det var farsgubben; han såg ut som om han alldeles varit från sina sinnen och han for omkring än hit och än dit och skrek om ormar Han sade, att de krälade uppför hans ben, och så hoppade han till och skrek, att en hade bitit honom i kinden — men inte kunde jag si några ormar. Nu började han springa runt omkring i stugan, ropande: »Ta bort honom! Ta bort honom! Han biter mig i halsen!» Jag har aldrig sett en människa se så vild och galen ut. Snart var han alldeles uttröttad och föll ned till golvet flämtande, och så rullade han sig fram och tillbaka med en alldeles obegriplig fart, sparkande undan allt, som var i vägen för honom, och slående och famlande i luften med händerna och skränande och skrikande, att det var djävlar som höllo fast honom. Efter hand blev han alldeles utmattad och låg stilla en stund, jämrande sig. Så blev han lugnare och lät inte höra ett ljud. Jag kunde höra ugglorna och vargarna långt borta i skogen, och jag tyckte det var så förfärligt hemskt. Han låg borta i
