en vrå. Om en stund reste han sig till hälften och lyssnade, lutande huvudet åt ena sidan. Så säger han mycket tyst:
»Tramp-tramp-tramp; de' ä' de döda; tramp-tramp-tramp; de komma för att ta mig, men jag vill inte följa med dom. — O, nu ä' dom här! Rör mig icke — rör mig icke! — Bort med händerna! — Hu, så kalla dom ä'! Låt bli mig! Kan ni inte låta en fattig sate vara i fred!»
Så kastade han sig ner på alla fyra och kröp omkring och bad dem låta honom vara i fred, och han rullade in sig i sitt täcke och kullrade bort under det gamla furubordet, fortfarande bedjande, och så började han gråta. Jag kunde höra genom täcket, att han grät.
Om en stund kastade han av sig täcket och sprang upp med ett vilt uttryck i ögonen, och han fick syn på mig och kom emot mig. Han jagade mig runt runt omkring i stugan, hållande en fällkniv i handen, kallande mig för dödens ängel och sängande, att han skulle döda mig, så kunde jag inte komma och ta honom. Jag bad honom och sade, att jag bara var Huck, men han gav till ett så ohyggligt skärande skratt så, och han vrålade och svor och förföljde mig fortfarande. En gång, då jag gjorde en knapp vändning och kröp under armen på honom, fick han fast i mig i rocken mellan axlarna, och jag trodde, det var ute med mig, men jag gled ut ur rocken fort som blixten och slapp undan. Snart var han alldeles uttröttad och sjönk ned med ryggen mot dörren och sade, att han skulle vila sig en stund och sedan döda mig. Han lade kniven under sig och sade, att han skulle sova för att få igen krafterna och sedan finge man se, vem som skulle rå.
Det dröjde inte länge, förrän han somnade. Genast tog jag ned den gamla stolen och klev upp på den så tyst jag kunde för att inte göra något buller och tog ned bössan. Jag stack ner laddstocken i henne för att
