av floden, var jag ute genom hålet; han och flotten syntes bara som en prick på vattnet långt, långt borta.
Jag tog mjölsäcken och bar honom till det ställe, varest jag hade gömt kanoten, och sköt åt sidan vinrankor och grenar och lade den i kanoten; sedan gjorde jag detsamma med fläskskinkan och whiskykruset, och jag tog allt kaffe och socker som fanns och all ammunitionen, och jag tog förladdningen, jag tog vattenämbaret och kalebassen, jag tog skopan och tennbägaren och min gamla såg och två täcken och pannan och kaffekannan; jag tog fiskrevarna och tändstickorna och andra saker — allting, som var ett öre värt. Jag sopade rent hela huset. Jag skulle velat ha en yxa, men det fanns inte någon sådan, bara den, som låg ute på vedbacken, och jag visste, varför jag ville lämna kvar den. Jag tog ut bössan, och så var jag färdig.
Jag hade gjort betydliga märken i marken, då jag krupit ut genom hålet och dragit med mig så mycket saker. Jag ställde därför allt i ordning efter mig igen på yttersidan genom att strö mull över där, så att sågspånen täcktes över, och det inte syntes, huru blanknött där var. Därpå satte jag in den utsågade stockbiten på sin plats och lade två stora stenar under den och en annan stödde jag emot den, så att den skulle ligga kvar — för den var något krökt uppåt på det stället och nådde inte ända ned till marken. Om man stod på fyra eller fem fots avstånd därifrån och inte visste, att den var lössågad, kunde man inte märka den alls; och dessutom var det på baksidan av blockhuset och det var inte sannolikt, att någon skulle gå och stryka omkring där.
Det var alldeles fritt från gräs på vägen till kanoten, så jag hade inte alls lämnat några spår efter mig. Jag gick fram för att se mig om. Jag stod på stranden och såg ut över floden. Allt väl. Så tog jag bössan och gick ett stycke in i skogen och gick omkring för att
