jag hörde ett dovt dån som »Boom!» uppifrån floden. Jag blev genast fullt vaken, stödde mig på armbågarna och lyssnade; snart hörde jag samma ljud igen. Jag sprang upp och tittade ut mellan en öppning i löven, och jag såg ett moln av rök ligga över vattnet långt upp — ugnefär mitt emot ångfärjans tilläggsplats. Och där var ångfärjan, full av folk, och den kom och flöt nedåt. Jag förstod nu, vad det var fråga om. »Bom!» Jag såg den vita röken spruta fram från ångfärjans sida. De sköto med en kanon över vattnet, begriper ni, för att försöka få mitt lik att flyta upp till ytan.
Jag var mycket hungrig, men det dugde inte för mig att tända en eld nu, för de hade kunnat se röken. Så satt jag där och betraktade krutröken och lyssnade till smällarna. Floden var en mil bred där, och den är alltid så vacker en sommarmorgon — så det hade varit riktigt roligt att sitta där och se på, huru de bråkade för att få tag i mina kvarlevor, om jag bara hade haft en smula att äta. Men så råkade jag tänka på, huru de alltid brukade hälla kvicksilver i brödstycken och låta dem flyta med vattnet, emedan brödet alltid går rätt till den drunknade och stannar där. Jag skall hålla utkik, tänkte jag, och om något bröd kommer och flyter hit ned till mig, skall jag hugga det. Jag gick över till Illinois-sidan av ön för att se efter, vad tur jag kunde ha där, och jag hade inte räknat miste. En väldig dubbel brödskiva kommer flytande, och jag hade så när knipit den med en lång käpp, men jag slant med foten, och hon flöt längre ut. Naturligtvis var jag där strömmen gick närmast in till stranden — så mycket begrep jag mig då på. Men om en stund kommer det en annan brödskiva, och den här gången lyckades det för mig. Jag tog ur pluggen och skakade ut den lilla smulan kvicksilver och bet gott stycke. Det var bagarbröd — sådant som herrskapet äter — och inte något sådant där simpelt hembakat rågmjölsbröd.
