Jag valde mig ett bra ställe mellan buskarna och satte mig ned på en trädstam, mumsande på brödet och givande akt på ångfärjan och kände mig mycket belåten. Men så föll mig en tanke in; jag säger för mig själv: Nu, gissar jag, har prästen eller frun eller någon annan bett, att det här brödet skulle finna mig, och nu har det kommit och funnit mig, så det är inte något tvivel om, att det inte är någonting i det där ändå. Det vill säga, att det är någonting med det, när en sådan som prästen eller frun ber, men inte skulle det ha någon verkan, om jag både, och jag gissar, att det inte tjänar något till, om det inte är så'nt där bättre folk som ber.
Jag tände pipan och fick mig en god rök och fortfor att ge akt på dem. Ångfärjan kom drivande med strömmen, och jag beslöt att skaffa mig tillfälle att se, vilka som voro ombord på henne, då hon kom förbi, för hon skulle nog komma nära stranden, liksom brödstycket gjorde. När hon kom bra nära intill där jag satt, släckte jag pipan och gick till det ställe, där jag fiskade upp brödet, och lade mig bakom en trädstam på stranden på ett litet öppet ställe. Där stammen delade sig, kunde jag titta ut.
Om en stund kom hon drivande så nära, att de hade kunnat lägga ut en planka och gå i land. Nästan varenda en var på båten: farsgubben och domaren Thatcher och Becky Thatcher och Joe Harper och Tom Sawyer och hans gamla tant Polly och Sid och Mary och många Hera. Varenda en talade om mordet, men kaptenen avbröt dem och sade:
»Håll god utkik nu! Strömmen går närmast intill stranden här, och kanske han har kastats i land och snärjts in bland småbuskarna i vattenbrynet. Jag hoppas det åtminstone»
Men jag hoppades inte det. De kommo tillsammans allihopa och lutade sig över relingen, nästan alldeles inpå mig, och stodo där och tittade sig omkring av alla
