krafter. Jag kunde se dem alldeles utmärkt bra, men de kunde inte se mig. Då ropade kaptenen:
»Ur vägen!» och kanonen slungade ut en blixt rätt i ansiktet på mig, så att jag blev döv av knallen och nästan blind av röken, och jag trodde det var ute med mig. Om kanonen hade varit laddad med kula, tror jag de hade fått tag i det lik de sökte. Men jag fann, att jag, Gud vare lov, inte var sårad. Färjan drev vidare och försvann ur sikte vid bredaste stället av ön. Jag hörde dånet av kanonskotten då och då längre och längre bort, och om en timme ungefär hörde jag inte något mer. Ön var tre mil lång. Jag förmodade, att de hade följt den till dess nedre ända och sedan uppgivit försöket. Men de gjorde det ännu icke på en stund. De gingo runt omkring öns spets och togo vägen upp genom grepå Missouri-sidan, skjutande någon gång då och då, under det de ångade framåt. Jag gick över till den sidan och stod och såg på dem. Då de hade kommit till övre änden av ön, slutade de att skjuta och veko av till Missouri-stranden samt begåvo sig tillbaka till staden.
Nu visste jag, att jag kunde vara lugn, ty nu skulle ingen annan komma och söka efter mig. Jag tog upp mina saker ur kanoten och lagade till ett trevligt läger åt mig inne i skogen. Jag gjorde ett slags tält av mina täcken att lägga mina saker under, så att regnet icke skulle komma åt dem. Jag metade upp en kattfisk och hackade upp honom med min såg, och inemot solnedgången tände jag min lägereld och lagade till min aftonmåltid. Därpå lade jag ut en rev för att skaffa mig någon fisk till frukost följande dag.
Då det blev mörkt, satte jag mig vid lägerelden och rökte och kände mig mycket välbelåten; men om en stund började det bli ensligt och långsamt, och därför gick jag och satte mig på stranden och lyssnade till den starka strömmens skvalpande vågor och räknade stjärnorna och de stockar och flottar, som kommo drivande,
