»Då ä' du väl hungrig, då — ä' du inte?»
»Jag tror, jag kunde äta upp en hel häst — ja, sannerligen tror jag inte de'. Huru länge ha' ni varit på ön?›
»Sedan den natten, då jag blev mördad.›
»Åh! Men va' ha' ni levt på då? O, ni ha' ju en bössa! Ja visst, ni ha' en bössa! De' ä' bra. Nu ska' vi skjuta nån'ting och jag ska' göra upp ell.»
Vi gingo nu bort dit kanoten var, och under det han gjorde upp en eld på ett gräsbeväxt, öppet ställe mellan träden, bar jag upp mjöl och fläsk och kaffepannen och stekpannan och socker och bleckbägare, och niggern stod bara och gapade, för han trodde, att det bara var trolleri alltihopa. Jag fick en präktig kattfisk också, och Jim rensade honom med sin kniv och stekte honom.
Då frukosten var färdig, lade vi oss ned i gräset och åto maten medan den var alldeles brånnhet; Jim tog för sig av alla krafter, för han var nästan alldeles uthungrad. När vi hade laddat oss riktigt försvarligt, lade vi oss ned och dåsade.
Om en stund sade Jim:
»Men hör nu, Huck, vem va' de', som blev dödad i blockhuse', om de' inte va' ni?»
Då talade jag om för honom alltihopa, och han sade, att det var bra gjort. Han sade att Tom Sawyer inte kunde göra upp någon bättre plan, än vad jag hade gjort. Så säger jag:
»Hur har du kommit hit, Jim, å varför ä' du här?»
Han såg riktigt besvärad ut och sade ingenting på en bra stund. Så sade han:
»Kanske de' ä' bäst, att jag inte säger de'.»
»Varför då, Jim?»
»Jo, jag har mina skäl. Men inte vill ni skvallra på mig, om jag talar om de' för er, Huck — säg, gör ni de'.»
