å fruar, som for för att se stället. Ibland rodde de i land å vila' en stund, innan de rodde över till andra sidan, å då talte de med varann, å då fick jag veta allt om morde'. Jag va' rysligt lessen över att ni va' mördad, Huck, men nu ä' jag inte de' mera.
»Jag låg där under hyvelspån hela dagen. Jag va' hungrig, men jag va' inte rädd, för jag visste, att gamla fröken å frun farit till ett bönmöte genast efter frukosten å skulle vara borta hela dagen, å de visste att jag gått bort med korna i daggryningen, så de vänta' inte att få se mig vid gården, å så sakna' de mig inte, innan de' blev mörkt på kvällen. De andra tjänarna sakna' mig inte heller, för de hade gett sig i väg å tagit sig en fridag, så snart frun å fröken vore ur vägen.
»Nåja, när de blev mörkt, gnodde jag av vägen oppefter floden å gick omkring två mil eller mera, tills där inte fanns några hus längre. Jag hade nu beslutat va' jag skulle göra. Om jag fortsatte att gå till fots, skulle hundarna spåra opp mig, ser ni; om jag stal en båt å rodde över floden, skulle de sakna båten, ser ni, å då skulle de veta, var omkring jag hade landat på andra sidan å var de kunde komma på mina spår. Då tänkte jag: en flotte ä' va' jag behöver; den gör inte några spår.
»Jag fick si ett ljus komma förbi udden om en stund, å då gick jag ner i vattnet å sköt en stock framför mig å simma' mer än halva vägen över floden å kom in bland drivveden å höll mitt huve' lågt å nästan simma' mot strömmen, tills flotten kom. Då simma' jag till bakändan av den ä högg tag i den. De' va' mycke' moln på himlen å mycke' mörkt en liten stund, så jag klev upp å la' mig på plankorna. Karlarna va' alla på mitten av flotten, där lyktan va'. Floden steg alltjämt å de' va' en mycke' stark ström, så jag tänkte att jag klockan fyra på mårron skulle vara tjugufem mil nerför floden,
