oss att komma upp till toppen, då sidorna voro så branta och buskarna så täta. Vi klättrade och klevo runt omkring överallt, och snart funno vi en ganska stor håla i klippan nästan ända uppe vid toppen på den sidan, som vette åt Illinois. Hålan var så stor som två eller tre rum slagna tillsammans, och Jim kunde stå rak i henne. Det var svart där inne. Jim ville, att vi genast skulle bära dit alla våra saker, men jag sade, att jag inte hade lust att hålla på och klättra upp och ner där beständigt.
Jim sade, att om vi hade kanoten gömd på ett bra ställe och hade alla våra saker i grottan, kunde vi springa in i henne, om någon komme till ön, och då skulle de aldrig kunna finna oss, om de inte hade hundar med sig. Och dessutom, sade han, hade de där små fåglarna sagt, att det skulle bli regn, och ville jag väl då, att sakerna skulle bli våta?
Vi gingo därför tillbaka och togo kanoten och paddlade den upp till mitt emot grottan och buro in i henne alla våra saker. Därpå letade vi reda på ett ställe nära intill, där vi kunde gömma kanoten bland de täta alarna. Vi vittjade revarna och fingo några fiskar och satte ut revarna igen och började göra i ordning middagen.
Vi bredde ut våra täcken inne i grottan som en matta och åto vår middag där. Alla de andra sakerna stuvade vi in ordentligt i den inre delen av grottan. Det dröjde icke länge, förrän det började mörkna och åska och blixtra, så det hade fåglarna haft rätt i. Snart började det regna, och det regnade alldeles ursinnigt, och aldrig har jag sett en sådan storm. Det var en av de där riktiga sommarstormarna. Det blev så mörkt, att allt utanför såg blåsvart och riktigt trevligt ut; och regnet smiskade på så tätt, att träden ett litet stycke ifrån oss sågo dimmiga ut och liksom överdragna med spindelväv; och så kom då och då en vindstöt, som böjde ned tråden och vände upp den bleka undersidan
