på bladen, och sedan kom det en stormil, som kom grenarna att skaka sina armar, som om de varit vansinniga; och när det då var som allra mest blåsvart — pscht! så blev det så ljust som dagen och man såg en liten glimt av trädtoppar, som långt borta svängde av och an för stormen, hundra famnar längre bort, än vi hade kunnat se förut; så blev det på ögonblicket mörkt som i en kolsäck igen, och nu brakade åskan löst med en förfärlig skräll, och sedan gick hon och rullade och mullrade och tumlade ned från molnen mot den nedre sidan av världen, alldeles som om man hade rullat tomfat utför en trappa, en riktigt lång trappa, och då ta de långa skutt, som ni vet.
»De' ä' vackert, Jim», sade jag. »Jag skulle inte alls vilja vara nå'n ann'stans nu. Räck mig en fiskbit till å lite' varmt bröd.»
»Ja, ni hade inte varit här, om inte jag hade varit. Ni hade då varit där nere i skogen utan någon middag och blivit nästan dränkt också, de' hade ni sannerligen. Kycklingarna veta, dom, när de' blir regn, å sparvarna veta de' också, Huck.»
Floden steg och steg i tio eller tolv dagar, tills han till slut stod över stränderna. Vattnet var tre eller fyra fot djupt på de lägre stållena av ön och på slättlandet på Illinois-sidan; där sträckte det sig många mil vitt omkring, men på Missori-sidan var det samma gamla avstånd mitt över — en halv mil — därför att Missouri-stranden bestod av en mur av höga nipor.
Om dagarna paddlade vi omkring i kanoten överallt på ön. Det var mycket svalt och skuggigt djupt inne i skogen, även om solen brände utanför. Vi slingrade oss fram ut och in bland träden, och ibland hängde vinrankorna ned så tätt, att vi måste vända och söka oss en annan väg. På vartenda gammalt nedfallet tråd sågo vi kaniner och ormar och sådant där, och när ön hade varit översvämmad ett par dagar, blevo de så tama,
