Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/71

Den här sidan har korrekturlästs
67
NIONDE KAPITLET

för att de voro hungriga, att vi kunde ro ända fram till dem och lägga lägga handen på dem, om vi ville, men inte på ormarna och sköldpaddorna, för de gledo ned i vattnet. Taket i vår grotta var fullt av dem, så vi hade kunnat ta så många som helst, om vi hade velat.

En natt fingo vi tag i en liten del av en brädflotte — präktiga furuplankor. Den var tolv fot bred och omkring femton eller sexton fot lång, och övre sidan höjde sig som ett fast, jämnt golv sex eller sju tum över vattnet. Om dagarna sågo vi sågtimmer i mängd flyta förbi ibland, men vi läto aldrig se oss ute på floden, så länge det var ljust.

En annan natt, då vi strax före dagbräckningen befunno oss uppe vid övre änden av ön, kom ett hus av resvirke drivande med strömmen på västra sidan. Det hade två våningar och låg betydligt på sned. Vi rodde dit och gingo ombord — klevo in genom ett fönster i övre våningen. Men det var för mörkt att se än, varför vi bundo fast kanoten och satte oss i den och väntade, tills det blev ljust.

Innan vi hade hunnit driva ned till nedre ändan av ön, hade det börjat daga›s. Då tittade vi in genom fönstret. Vi kunde urskilja en säng och ett bord och två gamla stolar och en hel mängd saker, som lågo kringströdda på golvet och på väggarna hängde kläder. I hörnet längst bort var det någonting som låg på golvet och som liknade en man. Jim ropade därför:

»Hallå, ni där!»

Men han rörde sig icke. Så ropade jag en gång till, och Jim sade:

»Han sover inte — han ä' död. Stanna här ni — jag ska' gå å se mig för.»

Han gick dit och lutade sig ned och såg på honom, och så sade han:

»De' ä' en död man. Ja, sannerligen, å naken också. Han ha' blivit skjuten i ryggen. Jag tänker, han ha'