kroppen och steka en bit av den. Jag gjorde det, och han åt upp biten och sade, att det skulle hjälpa till att bota honom. Och så lät han mig taga lös skallrorna och linda dem omkring hans vrist, för det var också bra, sade han. Sedan smög jag mig ut helt tyst och kastade ormarna långt bort bland buskarna, för jag ville inte, att Jim skulle få veta, att det var mitt fel alltihop.
Jim pimplade och pimplade ur kruset, och då och då blev han som från vettet och flängde av och an och skrek, och var gång han kom till besinning igen, började han pimpla ur kruset igen. Foten svällde upp på honom och blev väldigt tjock, och så gjorde benet också, men om en stund började ruset komma, och då förstod jag, att han skulle ta sig, men hellre ville jag bli biten av en orm än av gubbens whisky.
Jim låg sjuk i fyra dygn, men då lade sig svullnaden, och han var fullt bra igen. Jag beslöt att jag aldrig i livet mer skulle ta i ett ormskinn med mina händer, då jag nu hade sett, vad följder det hade med sig. Jim sade, att han tänkte, att jag skulle tro honom nu en annan gâng. Och han sade, att det var ett så oerhört svårt olyckstecken att ta i ett ormskinn, att det kanske inte var slut på våra missöden än. Hellre ville han se nymånen över sin vänstra axel, sade han, om det också vore tusen gånger, än ta ett ormskinn i sin hand. Ja, jag började på att bli av samma åsikt själv, fastän jag alltid förut hade trott, att det allra värsta och dummaste en människa kan göra vore att se på nymånen över sin vänstra axel. Gubben Hank Bunker gjorde det en gång och skröt över det, men inom mindre än två år blev han full en gång och föll ned från hageltornet[1] och blev så tillplattad, att han var tunn som en brödkaka; och de sköto in honom med ena kanten före mellan två laddörrar i stället för att lägga honom i en
- ↑ Torn som användes vid tillverkningen av blyhagel.
