XI.
»Kom in!» sade kvinnan, och jag gick in. Så säger hon:
»Ta' en stol och sätt dig.»
Jag gjorde så. Hon betraktade mig från topp till tå med sina små, tindrande ögon, och så sade hon:
»Va' heter du?›
»Sarah Williams.»
»Var ä' du ifrån? Nå'nstans här på trakten?›
»Nej, från Hookerville, sju mil längre ner. Jag ha' gått hela dagen och ä' alldeles uttröttad.»
»Och hungrig också kan jag tro. Jag ska' sätta fram lite' mat åt dig.»
»Nej, tack, frun, jag ä' inte hungrig. Jag var så hungrig, så jag måste stanna två mil längre ner vid en gård, så nu ä' jag inte hungrig. De' ä' därför jag kommer så sent. Min mor ligger sjuk å har inte nå' pengar eller nå'nting, å därför ska' jag gå å tala med morbror Abner Moore. Han bor i övre ändan av staden, säger hon. Jag ha' aldrig varit här förr. Känner ni honom?»
»Nej. Jag känner inte allihopa här än — jag har inte bott här fullt två veckor. De' ä' bra långt härifrån å till övre ändan av sta'n. De” ä' bäst du stannar här i natt. Ta av dig huvan.»
»Nej», svarade jag; »jag ska' vila en stund, tänker jag, å sedan fortsätta. Jag ä' inte rädd för mörkret.»
Hon sade, att hon inte ville låta mig gå ensam, utan hennes man skulle komma hem om en liten stund, kanske om en och en halv timme, och då skulle hon säga till honom att gå med mig. Därpå började hon tala om sin man och om sina släktingar längre upp efter floden och
