om sina släktingar längre ner efter floden och om huru mycket bättre de hade haft det förut, och att de inte visste, om de inte hade gjort ett misstag, när de foro dit till staden i stället för att stanna där de voro — och så vidare och så vidare, tills jag trodde, att det var jag som hade gjort ett misstag, då jag kom till henne för att få höra, vad som försiggick i staden; men snart kom hon in på historien om farsgubben och mordet, och då var jag mycket belåten med att hon pladdrade på. Hon talade om, huru Tom Sawyer och jag hade funnit sex tusen dollars — bara att hon gjorde det till tio tusen — och allt vad hon visste om farsgubben och om vilken eländig stackare han var och om vilken eländig stackare jag var och till slut kom hon fram till berättelsen om, huru jag blev mördad. Jag sade:
»Vem va' de', som gjorde de'? Vi ha' hört mycke' om de där sakerna nere i Hookerville, men vi vet inte, vem de' va', som mördade Huck Finn.»
»Ja, jag tänker, de' ä' nog en stor mängd människor här, som skulle önska veta, vem de' va', som mördade honom. Några tro, att gubben Finn gjorde de' själv.»
»Åh! Säger ni de?»
»Nästan varenda en trodde så genast. Hon kan aldrig tro, huru nära de' va', att han hade blivit lynchad. Men innan kvällen hade de ändrat mening å trodde, att de' va' en förrymd neger, som hette Jim, som hade gjort de'.»
»Ja, men han…»
Jag hejdade mig. Jag ansåg det vara bäst för mig att tiga. Hon gick på och pratade och märkte inte, att jag hade tänkt säga någonting.
»Niggern rymde just samma kväll, som Huck Finn blev mördad. Å de' ä' utsatt en belöning åt den, som kniper honom — tre hundra dollars. Gubben kom in till sta'n, ser du, morgonen efter mordet å talade om det å var med de andra på ångfärjan, då dom va' ute och
