— fast jag inte ha' sagt de' till nå' många. För några dar se'n talte jag om de' me' ett gammalt par, som bor hära nära intill, å dom råkade säga, att dom undra' över att knappast någon enda nå'nsin far över till ön där borta, som dom kallar för Jacksons ö. Bor de' ingen där? frågade jag. Nej, ingen, svarade dom. Jag sa' inte nå' mera, men här hade jag fått nå' att tänka på. Jag var nästan alldeles säker på, att jag hade sett rök där borta, ungefär vid ändan av ön, så där en eller två dar förut, å då säger jag till mig själv, att man ska' få si, att niggern håller sig gömd där; åtminstone, säger jag, kan de' vara lönt att fara dit å si efter. Jag ha' inte sitt nå'n rök där sedan, så de' kan nog hända, att han har gett sig av därifrån, om de' va' han, men gubben min ska' fara dit — han å en annan karl. Han ha' varit uppför floden, men han kom tillbaka i dag, å jag talte om de för honom genast han kom hem för två timmar se'n.»
Jag hade blivit så orolig, att jag inte kunde sitta stilla. Jag måste få någonting att sysselsätta händerna med, och därför tog jag upp en synål frän bordet och började träda tråden i den. Men händerna skakade, och det gick mycket klent för mig. Då kvinnan slutade att prata, såg jag upp, och då satt hon och såg på mig med en nyfiken min, och hon smålog. Jag lade ifrån mig nål och tråd och låtsade vara intresserad — och det var jag också — och sade:
»Tre hundra dolllars ä' mycke' pengar, de? Jag önskar mor min kunde få de'. Ska' er man ge sig av dit i kväll?»
»Ja visst. Han gick upp i sta'n me' den där karlen jag talade om för att skaffa sig en båt å försöka få låna en bössa till. Dom ger sig av efter midnatt.»
»Kunde dom inte si bättre, om dom väntade, tills de' blir ljust?»
»Jo visst! Men kunde inte niggern si bättre han
