också då? Efter midnatt ligger han sannolikt å sover, å dom kan smyga sig fram genom skogen å söka upp hans lägereld så mycket bättre, sedan de' blivit mörkt, om han har någon.»
»De' tänkte jag inte på.»
»Va' sa' du du hette nu igen, stumpan?»
»M-Mary Williams.»
Men huru det var, så föll det mig in, att jag inte hade sagt Mary förut, så jag såg inte upp; jag var rädd, att jag hade sagt Sarah, så jag kände mig i klämman och var rädd, att det syntes på mig också. Jag önskade, att kvinnan skulle säga någonting mera; ju längre hon satt tyst, desto obehagligare kände jag mig till mods. Men så sade hon:
»Ja men, kära du, jag tyckte du sa' Sarah genast du kom in.»
»Ja, de' gjorde jag, frun. Sarah Mary Williams. Sarah ä' mitt första namn. Somliga kallar mig för Sarah, å somliga kallar mig för Mary.»
»Åh, å' de' så?»
»Ja, frun.»
Jag kände mig lugnare nu, men jag önskade ändå, att jag vore ute därifrån. Jag kunde inte se upp än.
Nu började kvinnan tala om, huru svåra tider det var, och huru eländigt de hade det, och huru råttorna voro så oförskämda och närgångna, som om de ägde huset, och så vidare och så vidare, och under tiden hämtade jag mig igen.
Hon hade rätt i vad hon sade om råttorna. Man kunde litet emellan se någon av dem sticka ut nosen genom ett hål i en vrå. Hon sade, att hon alltid måste ha någonting till hands att kasta på dem, när hon var ensam, för att få ro för dem. Hon visade mig en blystång, hopviken till en knut, och sade, att hon i allmänhet kunde skjuta ganska bra med den, men hon hade vrickat armen för ett par dar sedan och visste inte,
