Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/83

Den här sidan har korrekturlästs
79
ELVTE KAPITLET

om hon kunde kasta så säkert nu. Men hon passade på tillfället, och om en stund fyrade hon av mot en råtta, men träffade långt på sidan om målet och jämrade sig för att det gjorde så ont i hennes arm. Hon bad därför mig, att jag skulle försöka min lycka nästa gång. Jag ville komma i väg, innan hennes man kom tillbaka, men det låtsade jag naturligtvis icke om. Jag tog blyklumpen, och den första råtta, som visade sin nos, drammade jag till mot, och hade hon stannat där hon var, skulle hon hava blivit en ganska sjuk råtta. Kvinnan sade, att jag gjorde min sak alldeles förträffligt, och hon trodde nog jag skulle träffa nästa gång. Hon gick och tog upp blyklumpen och bar den tillbaka, och hon kom med en garnhärva och bad att jag skulle hjälpa henne med den. Jag höll upp händerna, och hon trädde härvan över dem under det hon gick på och talade om sina och sin mans förhållanden. Men hon avbröt sig och sade:

»Håll ögonen på råttorna. De' ä' bäst du har blyklumpen i knäna tillreds.»

I detsamma kastade hon blyklumpen i knäna på mig och jag slog tillsammans knäna för att ta emot den, och hon gick an och pratade. Men bara en liten stund; så tog hon ifrån mig härfvan och såg mig rätt in i ansiktet, men mycket gladlynt och sade:

»Siså, säg mig nu vad du verkligen heter!»

»Va' — va' menar frun?»

»Va' ä' ditt rätta namn? Ä' de' Bill eller Bob eller Tom — eller va' ä' de'?»

»Jag skakade som ett löv, och jag visste knappast, vad skulle göra. Men så sade jag:

»Var snäll och inte gör spektakel av en stackars flicka. Om jag är i vägen här, så ska' jag genast…»

»Nej, de' ska' du inte. Sätt dig nu, å stanna där du ä'. Jag ska' inte göra dig nå' ont, å inte ska' jag