brukade vara, och tände där en duktig eld på ett högt beläget och torrt ställe.
Därpå hoppade jag i kanoten igen och kilade av så fort jag någonsin kunde utför floden till vårt läger en och en halv mil längre ned. Jag lade i land och gnodde i väg genom skogen och uppför åsen och in i grottan. Där låg Jim och sov gott på marken. Jag väckte honom och sade: »Opp med dig å raska på, Jim! De' ä' inte en minut att förlora. Dom ä' efter oss!»
Jim gjorde aldrig några frågor, han sade aldrig ett ord men det sätt varpå han arbetade under nästa halvtimme, visade ändå, huru rädd han var. Efter den tiden var allting vi ägde här i världen nere på flotten, och den låg färdig att skjutas ut ur den lilla av alar överväxta bukt, där den låg gömd. Det första vi gjort var att vi släckt ut lägerelden vid grottan, och sedan visade vi inte så mycket som ett ljus utanför henne.
Jag rodde ut med kanoten ett litet stycke från stranden för att se mig för, men om det också fanns en båt i närheten, kunde jag inte se den, för det är inte gott att se någonting i skuggan bara vid ljuset från stjärnorna. Sedan togo vi ut flotten och smögo oss nedför i skuggan förbi nedre ändan av ön, alldeles tysta och utan att säga ett enda ord.
XII.
Klockan måtte ha varit nära ett, då vi äntligen hade kommit nedanför ön, och vi tyckte, att flotten gick förfärligt långsamt. Om en båt skulle komma, tänkte vi gå över i kanoten och av alla krafter ro till Illinois-stranden, men det var väl för oss, att ingen båt kom, för vi hade inte tänkt på, att lägga bössan i kanoten eller en långrev eller någonting att äta. Vi hade
