högtidligt att så där driva utför den stora, tysta floden, liggande på ryggen och tittande upp mot stjärnorna, och vi ville aldrig tala högt, och det var inte ofta, som vi skrattade riktigt, vi bara småskrattade försiktigt. Det var utomordentligt härligt väder i allmänhet, och ingenting särskilt märkvärdigt hände oss vare sig den natten eller den nästa eller den därpå följande.
Varenda natt foro vi förbi städer, av vilka några lågo långt borta på de svarta bergssluttningarna och endast sågo ut som en hop av tindrande ljus — vi kunde inte urskilja ett enda hus. Femte natten passerade vi S:t Louis och det såg ut, som hela världen varit upplyst. I S:t Petersburg brukade man säga, att det fanns tjugu eller trettio tusen människor i S:t Louis, men jag trodde aldrig, att det var sant, förrän jag klockan två denna stilla natt fick syn på denna underbara massa av ljus. Det hördes icke ett enda ljud; alla lågo och sovo.
Jag brukade nu varenda kväll smyga mig i land innemot klockan tio vid någon liten stad och köpa för tio eller femton cents mjöl eller fläsk eller annat att äta, och ibland knyckte jag en höna, som inte satt bekvämt på sin käpp. Farsgubben sade alltid, att man alltid skulle ta en höna, när man hade tillfälle till det, för om man inte behövde henne själv, kunde man lätt finna någon annan, som behövde henne, och en god handling glömmes aldrig. Men aldrig såg jag någon gång, att inte gubben behövde hönan själv, fast så brukade han då alltid säga.
På morgnarna, innan det blev ljust, brukade jag smyga mig in på åkrarna och lånade en vattenmelon eller en pumpa eller en kålrot eller lite majs eller något annat sådan där. Gubben sade alltid, att det inte var något orätt i att låna saker, om man bara tänkte lämna igen dem någon gång längre fram, men fru Douglas sade, att det endast var ett bättre namn på att stjäla och
