på övre sidan. Männen kommo tassande i mörkret, och när Packard kom till min hytt, sade han:
»Här — kom in här.»
Och han klev in själv, och Bill kom efter honom. Men innan de hunnit in, var jag uppe i den övre kojen, instängd och ledsen över att jag någonsin kommit dit. Så stodo de där med händerna på kanten av kojen och talade med varandra. Jag kunde inte se dem, men jag kunde säga var de stodo, genom lukten av den whisky de förtärt. Jag var glad över, att jag inte drack whisky, fastän det då inte hade varit farligt, om jag gjort det, för största delen av tiden hade de inte kunnat lukta sig till mig, då jag höll andan. Jag var för rädd. Och dessutom kan en människa inte andas, när hon hör på ett sådant samtal. De talade tyst och varsamt. Bill ville skjuta Turner. Han sade:
»Han har sagt, att han ska' tala om de', å de' gör han också. Om vi båda två gåve honom våra andelar nu, gjorde de' inte nå' till efter allt de' här bråket å de' sätt, varpå vi ha behandlat honom. Så sant jag lever, skulle han inte vittna på oss för att själv gå fri, å hör va' jag säger. Jag röstar för att vi befriar honom från alla hans bekymmer.»
»De' gör jag också», sade Packard mycket lugnt.
»Åh tusan, gör du de'? Jag började nästan tro, att du inte gjorde de'. Nå, då ä' vi på det klara. Kom, gå vi å gör de'.»
»Nej, vänta lite' — jag har inte sagt, va' jag vill säga än. Att skjuta honom ä' nog bra, men de' finns bättre sätt, om de' nu ska' ske. För min del vill jag säga, att de' inte ä' klokt att gå omkring å be att få låna en grimma att hänga en i, om man kan få vad man behöver på ett annat sätt, som ä' lika bra å på samma gång inte ä' nå'n risk me'. Ä' de' inte sant?»
»Jo, de' har du rätt i. Men huru tänker du bära dig åt den här gången?»
