XIII.
Jag drog ett djupt andetag och nästan svimmade. Instängd på ett vrak tillsammans med sådana bovar! Men det var inte tid att pjåla och vara sentimental. Nu måste vi finna deras båt — vi måste ha den för vår egen del. Så gingo vi darrande och skälvande ned efter styrbords sida, och vi tyckte att det gick oerhört långsamt för oss — det var som om det dröjde en hel vecka, innan vi kommo till aktern. Inte ett tecken till någon båt. Jim sade, att han inte trodde sig kunna gå längre — han var så rädd, att all hans kraft var borta, sade han. Men jag uppmanade honom att gå på; om vi blir kvar på vraket, komma vi i en förfärlig klämma, sade jag. Så kröpo vi framåt ett stycke igen. Vi satte kosa mot aktersta delen av salongen och funno den och kravlade oss därefter föröver på skalejtet, klivande utefter gallerverket, ty kanten av skalejtet låg under vatten. Då vi kommo nära intill dörren till salongen, så låg, Gud vare lov, båten där. Jag kunde nätt och jämt se den. O, vad jag var glad och tacksam! Inom ett ögonblick skulle jag vara ombord på den, men i detsamma öppnades dörren, och en av karlarna stack ut huvudet genom den bara ett par fot från mig, och jag trodde jag var förlorad; men han drog sig tillbaka igen, i det han sade:
»Kasta undan den fördömda lyktan, så hon inte syns Bill!»
Han kastade en säck med någonting ner i båten och klev sedan ned i den själv och satte sig. Det var Packard. Sedan kom Bill ut och gick i båten. Packard säger med låg röst:
»Allt klart — lägg ifrån!»
